diagnosingela.blogg.se

Har levt mitt vardagsliv nu snart i två veckor efter vår härliga semestervecka i Grekland. Sveriges höst har gett tempraturer ned till 4°. Som det känns! Usch! Sagt det förrut och säger det igen: min kropp hatar kyla! Blir så enormt mycket stelare i kroppen och humöret följer med nedåt i gradantalet på termometern. Det är inge roligt att ha värk,få mer värk så jag måste utstå med värk. Men har man som jag Leukemi och reumatism med wipplasch så är det bara "som det är". Sorgligt men sant. Små pojkarna har bott här i 5 dygn. Dottern och hennes make har också fått njutit på vuxensemester i värmen. Det är lyx att få kärlek av barnbarn! Eller barn överhuvudtaget.... deras sprudlande sätt smittar av sig till massa kärlek. Det gick jättebra att få rå om dem och jag ställer ju in mej själv på deras önskemål och behov. Allt annat i livet får ju sättas på paus så kroppen orkar. Det är ju ej för intet jag är sjukpensionär 🥴 Det är roligt när det händer något i mitt liv och jag får känna mig nyttig men jag skall ej "sticka under stol med" att jag var trött i kroppen (å knoppen) . 50åringar är ej lämpade att ha småbarn,det är därför man gått in i klimakteriet före den åldern ...hihiii.... Vi har en bekant ( i äldre ålder än mig) som "börjat om" med fler småbarn. Hur orkar man? Och hur vill man? Och stackars barn, en "farfar som pappa" =Inget jag anser är vettig handling. Jag tog inte mej för ett skit att göra första dagen som småbarnsledig igår. Jag tog en bokläsardag i soffhörna. Läste ut en bok och åt skorpor till lunch,jag idee's int' laga nån käk,så när maken kom hem så drog vi på resturang. Jag har fått kallelse till min 7de operation! Usch vad jag gruvar mig! -jag gruvar mej inte för sökningen och själva operationen MEN FÖR smärtan i utgröpade såret efteråt. Det gör så J-la ont!! Och inte vet jag hur framtiden kommer bli heller, för läkaren vill ju lägga ett dränage som skall finnas resten av mitt liv för han anser att min kropp ej klarar läka ihop operationssåret. Men jag vill inte! Jag hoppas att jag läker ihop ännu en gång så det bara behövs en operation till....För att snitta bort dränage. Men det får jag ej veta förrän på onsdag den 25de. Då är operation nr.7 planerad. Den tiden för operationen passar bra in i mitt liv,,så jag kan få gå på bröllop om några veckor. Då lär ju jag vara läkt så jag kan sitta och gå och stå igen som vanligt, förhoppnigsvis. Jag har börjat tycka mitt liv är deppigt . Jag har ingen motivation att utföra något för jag orkar ej peppa mig för efterkommande smärtan som jag jämt får efter något kroppsarbete. Det är alltså ett tråkigt tänk i mitt huvud nu och jag känner mig "låg". Är det ej för de gånger jag är barnvakt så är jag oftast väldigt ensam. Jag är van och det har blivit min vardag,men det är ändå tråkigt. Folk jobbar dagtid,har sitt eget liv att hinna med och jag blir en tråkig människa att vara med då jag ej klarar av att utföra saker längre. Så är det ju bara. Det är tur att jag älskar umgås med min bästa vän= maken. Det är hans sällskap jag längtar efter under hans 10-14 timmars långa arbetsdagar. Det är väl så för många! Vissa träffar inte några folk alls,men det gör jag! Bara jag får fingrarna ur latarschelet' och bjuder till....Men jag ork ju int' ~det ä ju bara det~ork int'. Jag har ändå ett bra liv. Jag skulle gärna få byta bort min kropp med alla biverkningar från Leukemimedicinen men jag får peppa mig själv varje dag: - jag lever...Jag lever...stå ut med den jävulskt skellett smärtan,klara av alla muskelspasmer, orka med att bröstbenetsmuskler stryper syretillförseln, stå ut med ihopväxande ligament,klara av min svällande kropp...lev!!