Framtidshopp utan att hoppa
Tyck synd om mig ibland,för det gör jag.
Men bara ibland. För jag vill så mycket mer än jag egentligen orkar och när jag vill så VILL JAG.
Som att orka gå uppför en 3 våningshustrappa ,men känner att näfaan jag kan inte ,så jag väntar på hissen. Fast nästa dag hämtar jag 2 & 4 åring från dagis och åker på lekland. Jag vill och då faan ska jag väl klara det!
Jag klarar det på mitt sätt, låter 4 åringen visa 2 åringen hur man gör och står och hejar på underifrån för att slippa gå i stegar & trappor.
Jag gick upp några gånger men sedan hittade jag på lekar som pojkarna utförde med inlevelse och sprang sig svettiga,då jag placerade mig på golv framför rutschkana nedfarten.
Jag gör på det sätt jag klarar av och struntar i andra saker som behöver göras bara för att man måste.
Vad kommer man ihåg där på dödsbädden?
Att man städat skrubb å skåp eller varit på resa med upplevelser eller skratten och leken med barnen?
Jag har börjat tänkt mycket mera nu igen vad som är viktigt i mitt liv. Det blir så påtagliga tankar då leukemivärden gått upp och framtiden är oviss.
För framtid vill jag ha! En lång framtid! Så vi bokade en ny resa med vännerna våra,som kommer ske om några månader. Får väl se hur det ser ut då...jag är kanske i annan behandling men har framtidshopp. Annars får väl försäkring täcka upp min avbokade resa om det blir så tragiskt.
Jag önskar att nästa operation var gjord och mjälteultraljudet är okej (skall göra det nästa vecka) och att jag läker ihop så jag kan börja behandla min AS igen. Få ju fortfarande ej ta sprutor så det är därför det blir jobbiga smärtor å att bestiga trappor .Jag hoppar ej men har framtidshopp
