Bitihop
Det är väl bara att försöka bitaihop ,skaka av sig deppiigheten och känslan att vara totalt havererad som kropp.
Det är svårt att peppa mig och jag har faktiskt saknat mamma jättemycket i 2 dagar nu för jag vill vara liten dotter och få tröst av just MIN mamma.
Ja jag vet! Jag ska inte dö av ännu flera operationer men jag sörjer å våndas över allt jag ska gå igenom ÄNNU en gång. Jag vet ju vilken hemsk upplevelse det är att vakna med bauta köttsårs-hål och den smärta det medför efter operationer och nu vet jag inte heller om jag någonsin kommer bli bra!
Jag har för tråkigtliv för att kunna peppa mig för att klara ännu en motgång,känns det som nu.
Kroppen är jätteond av flera orsaker nu. Skov av reumatism, dax att pumpa i spruta, vattenfylld varje dag av leukemin .Så jag springer på toa 15 ggr/dygn för att tömma mig (Det är ju bra att det funkar men är jobbigt att rusa på toa jämt jämt för att tömma flera deciliter.)
Jag skulle såklart behöva röra på mig ex. Vattengympa men mitt psyke jobbar emot mig när smärtan tar överhanden. Då vill jag bara dra täcke över mig och skrika till omvärlden:
- låt mig va! Låtsas att jag är dö!
Jag har ändå tankar mellan deppigheten och försöker förverkla vissa saker. Jag har sytt kläder åt mig, lagat andras kläder, gjort mat och matlådor,varit barnvakt och handlat förnödigheter .
Så livet rullar på trots sorgliga inslag i mitt liv.
För några veckor sedan fick vi avliva vår kära franska bulldog. Xhanti 11 år fick troligen en stroke och beslutet var lätt att fatta = hon ska ej lida!
OM jag skulle haft en husse å matte så skulle nog samma beslut tas om mig. För faan vad jag känner mig som en slaktfärdig sugga.
