Gömd
Gömd och därefter glömd?
Om så vore. Att kunna leka struts och blunda hårt.
Då skulle allt ont vara borta.
Tyvärr så funkar det inte med sjukdomar som är kroniska.
Jag gruvar mig mer och mer varje kväll för att svälja tabletten.
Jag vet ju vad jag måste stå ut med i massa massa timmar.
Jag är ej symptomfri om dagarna
men värre blir det varje kväll med tabletten svald.
Jag vill inte vara bland folk när jag mår såhär. Inte ens med min man.
Gömd....låt mig vara glömd.
Glömd är jag redan för många .
Jag orkar inte vara en stöttande vän längre.
Jag är nog en hemskare, tråkigare människa sedan jag
fått mina diagnoser.
Jag orkar liksom inte.... Jag orkar bara lägga kraft på dem jag har närmast, de som funnits i periferin har liksom suddats ut av min kraftlöshet att orka bry mig.
Förstå mig rätt! Jag bryr mig men orkar liksom inte "bry mig"
Jag gömmer mig och blir glömd.
Eller som en släkting jag mötte för någon vecka sedan sa:
-åh nej men jag orkar inte höra ...dina värderna är ju bra nu...så då är du ju frisk...
så då stannar mina tankar där, jag orkar inte höra om cancer...alla får det ju...
Jag blev ännu mera stum i vårt möte.
Jag ids inte lägga kraft åt sådana människor eller VEM skulle orka vara vän med en sådan vän?
Inte för att jag har pratat om min leukemi med hen heller... utan hen hade nog hört från annat håll eller av någon som möjligen läser min blogg.
Just denna släkting hade stoppat huvuden i sanden
likt en struts
* ja~Ja JAG vet att det är en skröna om strutsen
men låt det vara likt ett ordspråk bara , huvudet i sanden=gömd
