Ensamhet
Att vara skadad såkallat kronisksjuk kan göra vilken människa som helst väldigt ensam.
●Man är i arbetsför ålder men klarar ej jobba så då finns inga arbetskamrater.
●Man har för mycket värk eller rent av för handikappad kropp för att kunna röra sig på dansgolv eller annan sportslig /kulturell tillställning man tyckt vara så kul.
●Man gör av med all energi att bara överleva under dagens vakna timmar, så när kvällen kommer och folk man känner slutat sitt jobb orkar man inte åka bort för att hälsa på dem.
●Man har en kropp som inte duger till att kompis/släkt hjälpa ,dvs. Kunna umgås över "flytthjälp" "målarkalas" "barnvaktslek" med mera ... så man blir inte ens påtänkt av de som behöver hjälp = helt förståeligt (då man är obrukbar som hjälpare)
Folk anser nog mej (Och oss likasinnade) som tråkig som ej bjuder till: inga middagsbjudningar, fester eller påhittiga träffar. Så när man ej bjuder så blir man ej bjuden. Det är helt förståeligt att det blir så.
När man var liten fick man ej lekkompisar om man inte fråga,bjöd till eller var på när det hände något.
Så nu som vuxen "kronisksjuk valrossmänniska " är jag nog en tristare människa. Sådana människor blir mer ensam. Kan man ej vara till nytta så blir det lätt så.
När jag har ork och kan ställa upp är jag ej ensam. Fast ofta är jag utan vuxet sällskap . ..för det jag kan är att passa barn,ibland.
Så då har jag fint underbart sällskap (men ej med vuxna...som jag saknar)
Sverige är uppbyggt så med vårt levnadssätt och kultur.
Har man inte nytta av varandra så glöms man oftast bort.
Se bara på alla äldre människor. De sitter där oftast ensamma typ 23 timmar om dygnet. De har haft arbeten som bytt ut deras kraft mot mer dugliga människor.
De har haft föreningsliv som försvann när yngre förmågor hade mera ork.
Familj och släkt är upptagen med att själva vara med i ekorrhjulet så inte de själva oxå blir bortglömda.
Så det är inte lätt att umgås med de man har/haft saker gemensamt med.
Det finns föreningar som säkert skulle innehålla folk att lära känna, men jag har ingen lust att bli medlem bara för att ej känna mig ensam.
Föreningsliv "för likasinnade" blir alldeles för tungsint.
Jag vill väl för tusan inte älta sjukdom...Jag har ju det...Så att måsta trösta andra när man själv är lika är inge humörhöjande precis.
Jag måste ju få umgås med sådana jag tror jag har det kul och bra med. Dessa människor fanns innan min hemska sjukdomskropp. Min humor,mitt liknande tänk, likt mina intressen.
Det är svårt att ha dessa kvar...för de ser ej mej som likasinnad längre.
Så det livet är dött och det sörjer jag, i ensamhet.
