Tillbaka 14 år senare
Vi bokade rum 2 nätter i KhaoLak då det är mycket närmare flygplatsen än öarna vi bott på innan.
Vi kollade priser och jag önskade få bo på hotell utan kusar och kryp på rummet.
När vi kom närmare hotellet så kände Jonas och jag igen oss litegrann ,
men mycket hade vuxit upp sedan 14 år sedan. Mycket större grönare områden och fler byggnader. Inga arbetsplatser syns som då (Vi var alltså här några år efter den förödande Tsunamin)
Kommer fram till hotellet= DET är samma vi bodde på då! Hahaha.. . Vi som sällan kommer ihåg namnet på boendet vi har just nu kom absolut ej ihåg detta namn.
Då vi var här sist gick jag på kryckor.
Jag hade 12 timmar innan flygfärd tappat ut 2 dl vätska o knä. Jag hade då ej fått AS diagnosen.
Vi bor nu oxå med seafront
Men nu bor vi en våning upp.
Tänk vad olika en semester i Thailand kan se ut.
Här bor vi egentligen på den minst befolkade charterorten
men vi tycker det är tjottrigt och folkligt.
Att se semesterfirare i småspringande panik å finna
en solsäng att ockupera innan frukostintag och en tjattrade äggstekare som om och om igen säger
Tjena jajjamen fina flicka om och om och om igen....var inte den lugna frukoststund man önskar sig.
Jag vill ju ha havets skvalp, fåglarnas kvitter och möjligen thailändare som pratar i sin lugna ton med varandra.
Inte skåningar som småtjaffsar med Göteborgare om hur jägermeister är sött å sliskigt och inte ger fyller effekt.
Idag drar vi nog med våra ryggsäckar till sidan av stranden så vi kan höra vågorna.
Solen värmer himlen är blå gräset är grönt och jag älskar ha semester.
2 dagar kvar i värmen sedan skall vi påbörja resan mot metervis snö MEN ÄVEN mot mys kramar och lek med alla våra små där hemma som jag saknar. Igår på min födelsedag fick jag massa grattishälsningar och videon då Liam så att han älskar mormor och Grattis gjorde så tårarna rann.
Även om min sons familjskort var ansiktförvrängda så tyckte jag om det jag såg ändå. Jag älskar er.
