Idag var vi på en väns begravning.
Fuck cancer!!!
Det var ord vi sa till varandra hon och jag .
I kyrkan satt vi och hörde på fin musik.
Musik som passade för just henne.
Men sedan började drabblet.
Fjant sagor med sånger man ska sjunga som ingen jäkel
kan och absolut i för högt tonläge.
Där satt jag och fler med mig
och bara försökte tänka sig bort från det prästen rabblade från sagoboken (bibeln)
Så otroligt falskt det känns att sitta där bara för att vänta ut det
Han pratade och läste om.
Jag satt där och försöke glo ut genom ett fönster eller på våra egna skor. Jag satt där och tänkte på henne. Hur otroligt levnadsvillig hon varit och hur hennes fina blåbärsbuskar skulle växa....
Jag försökte avleda mina tankar och satt och såg hur dammigt det är där uppe på tornet i kyrkan ( eller predikstolen som visst var rätt benämning på "tornet med trappen"
-bla bla bla blaa... hörde jag bara och tänkte samtidigt på barnens kaninbegravning i Nedansjö då våra barn var små.
-död å död kanin...Nu sjunger vi lilla snigel.
Det jag tyckte om där i begravningsakten var episoder som berättades om vår vän. Sånt skall göras vid minnesstund å begravning.
Nu vet jag verkligen hur JAG ej vill ha det om jag dör i fucking
cancern.
Absolut ej med en präst, bibel och psalmer.
Jag kommer skriva ned hur jag vill ha det. Jag måste kolla upp vilka lokaler som är tillgängliga för borglig begravning.
